1981 gjorde den svenske formgivaren Jonas Bohlin stolen Concrete, i betong och stål. Stolen blev mycket uppmärksammad, och ledde till en diskussion om möbelkultur som fortfarande är aktuell, inte minst eftersom den ifrågasatte gränsdragningen mellan konst och design. Sven Lundh, grundare till möbelföretaget Källemo, såg den kommersiella potentialen och började tillverka Bohlins stol.

Mats Theselius

Lundh har genom åren arbetat med många svenska formgivare, som utmärkt sig med intressanta och konceptuella möbler. En av de mest kända, vid sidan av Jonas Bohlin, är Mats Theselius, vars mest kända skapelse är en clubfåtölj i plåt och älgskinn som är mest känd under benämningen ”Älgskinnsfåtöljen”. Theselius har även formgivit skåpet National Geographic, konstruerat för att rymma 25 årgångar av tidskriften med samma namn och lackat i samma gula nyans som tidningens omslag. Precis som Bohlin är Theselius verksam i gränslandet mellan konst och design, men han har samtidigt etablerat sig som en hantverkare som sedan 2002 erbjuder skräddarsydda fåtöljer till privatpersoner och institutioner. En sådan fåtölj står bl.a. i kronprinsessan Victorias besöksrum på Kungliga Slottet i Stockholm.

Även John Kandell, som gick bort 1991, designade under 1980-talet möbler för Källemo. Mest känd är kanske den enkla hyllan Pilaster, som kom att plagieras av många mindre nogräknade möbeltillverkare.

Svensk design – djärv och kärv?

När dansk design, framför allt manifesterad i Arne Jacobsens stolar och fåtöljer, som kommit att bli ett nästan globalt tecken på god smak, och finsk design som betraktades som så futuristisk redan på 1960-talet att den inspirerade designen av kommandobryggan i den ursprungliga Star Trek-serien, är kända över hela världen är den svenska designen kanske lite mindre känd. IKEA är naturligtvis känt överallt i världen, inte minst för att många icke-svenskar har svårt att uttala namnen på deras produkter, men IKEA har inte gjort några möbler i betong. När svensk design är som bäst är den djärv och provocerande, mer noise-musik än lättsmält radiopop.